30.7.2010

Överblick över Åbos historia

9 Finland under ryskt välde

9.1 Början av autonomins tid

Frankrikes kejsare Napoleon och Rysslands kejsare Alexander I beslöt år 1807 i Tilsit att utöva påtryckning på Sverige för att det skulle ansluta sig till blockaden av kontinenten som var riktad mot England. När Sverige inte gav efter, påbörjade Ryssland krigshandlingar i slutet av februari 1808, och gick över gränsen som man kommit överens om i freden i Åbo. Armen drog fram genom södra Finland utan nämnvärt motstånd. Kriget fortsatte i landets mellersta och norra delar ända in på nästa år, men Sverige-Finlands arme var dåligt ledd och trots några mindre segrar ledde det till förlust för landet. I freden i Fredrikshamn 17.9.1809 införlivades Finland med Ryssland.

Redan en månad efter att krigshandlingarna påbörjats marscherade en armeavdelning med hornmusik under ledning av general P.I. Bagrationi in i Åbo. Ingen gjorde motstånd eftersom stadens försvarare hade flytt. Livet i staden fortsatte lugnt. Åbo hovrätt fortsatte sin session när ryssarna anlände. Senare under våren svor biskopen i Åbo Jacob Tengström och lärarkåren vid Åbo Akademi trohetseden till kejsaren. Ställningstagandet uttryckte inte någon önskan att frigöra sig från de gamla banden till Sverige, utan berodde på hur man bedömde det politiska läget, vilket senare visade sig vara riktigt.

Alexander I sammankallade en lantdag i Borgå medan kriget ännu pågick. Han avkrävde de församlade ständernas representanter en trohetsed och gav för sin del en regentförsäkran där han bekräftade religionsfriheten och grundlagarna samt övriga rättigheter som de olika stånden i storfurstendömet åtnjöt. Sveriges lag förblev i kraft likaså regeringsformen från år 1772 och förenings- och säkerhetsakten från år 1789. En väsentlig förändring i landets statliga ställning var att Finland beviljades autonomi. Ett nytt skede började i Finlands historia.

9.2 Åbo som Finlands huvudstad

Vid Borgå lantdag påbörjades en nyordning av Finlands administration. Man grundade en regeringskonselj, som 1816 omvandlades till Finlands kejserliga senat. Kejsaren representerades i landet av en generalguvernör. I St. Petersburg föredrogs Finlands ärenden av en kommission, som senare byttes ut till en kommitte ledd av Gustav Mauritz Armfelt. Senare föredrogs ärenden av en ministerstatssekreterare. Landets egna tjänstemän fick dra upp riktlinjerna för den nya administrationen.

Åbo blev centralort för den nya administrationen, d.v.s. det autonoma Finlands huvudstad. Åbo hade redan från tidigare på grund av dess historiska ställning viktiga ämbetsverk och administrativa organ. Åbo domkapitel och biskop var en viktig kyrklig auktoritet. Akademin fanns i Åbo och staden var ett viktigt centrum för handel och sjöfart. Men Åbo hade i sitt nya statliga läge ett problem: staden befann sig för nära sitt gamla moderland med vilket den hade starka handelsförbindelser och kulturband. En av de viktigaste "statliga" händelserna under denhär tiden var att Finland år 1812 återfick det s.k. Gamla Finland, som landet hade förlorat vid freden i Nystad och freden i Åbo.

Redan vid slutet av 1700-talet hade man grundat några centrala ämbetsverk, bergmästardistrikt, lantmäteridistrikt samt en kunglig direktion för forsrensning. Under autonomins första år uppstod bl.a. stämpelpapperskontoret, Collegium Medicum, bankväsendet, poststyrelsen och intendentkontoret, som bland sina första ledare hade Carlo Bassi, som var född i Italien och Carl Ludvig Engel, som var född i Tyskland. Spåren av deras händers verk kan ännu ses i stadsbilden i Åbo. I ledningen för senaten och centralförvaltningen fanns flere berömda tjänstemän, t.ex. biskop Jacob Tengström, den rättslärde Matias Calonius, husbonden på Villnäs gård, C.E. Mannerheim och landshövding Knut von Troil. Den förste som utnämndes till generalguvernör var G.M. Sprengtporten. Den mest förtjänstfulle generalguvernören under Åbos tid var Fabian Steinheil som var född i Estland (1810-24).

Tanken på att flytta huvudstaden väcktes veterligen av landshövdingen i Nylands län år 1810. Kejsaren godkände flyttningen år 1812, och arkitekt C.L. Engel fick i uppdrag att planera ståtliga byggnader för den nya huvudstaden, den mest enhetliga nyklassicistiska grupp av offentliga byggnader i Norden. Men först år 1819 hade man lyckats återuppbygga Helsingfors, som brunnit upp under kriget, så pass mycket att man kunde flytta senaten till staden. Endel ämbetsverk blev ännu kvar i Åbo, men också deras flyttning blev aktuell efter att staden brunnit till grunden år 1827.

9.3 Autonomin förverkligas

Under Alexander I:s tid (1825-1855) begränsades storfurstendömets verksamhet: lantdagen sammankallades inte och censuren begränsade tryckfriheten. Finland drogs med i Krimkriget 1854-55. Engelska trupper förstörde Bomarsunds fästning på Åland, bombade Sveaborg och förstörde hamnar och skepp. Som en följd av kriget började man på nytt rusta upp Finlands arme . mitä pidettiin kansallisena voittona. Detta sågs som en nationell seger.

I och med att Alexander II besteg tronen började en ny politisk och nationell uppgångstid i Finland. Landet fick egna frimärken (1856) och egna pengar (1860), den första järnvägen mellan Helsingfors och Tavastehus blev färdig år 1862. Kejsaren gav på förslag av den dåvarande senatorn Snellman år 1863 ett språkreskript, enligt vilket det finska språket upphöjdes till officiellt språk inom förvaltningen och inom rättsväsendet. En ståndslantdag hölls år 1863. I Finland började ett mångsidigt ekonomiskt och samhälleligt förnyelsearbete, som fortsatte i mer än två årtionden ända tills Nikolaj II besteg Rysslands tron.

En av de viktigaste ekonomiska förändringarna var att röja undan hindren för jordköp och idkande av näring. År 1865 skiljdes kommunförvaltningen från den kyrkliga förvaltningen, det första finskspråkiga seminariet grundades år 1858 i Jyväskylä, varefter man gradvis utvecklade folkskolan som grundade sig på den allmänna läroplikten. Folkundervisningen, undanröjandet av hindren för sammankomster samt föreningsfriheten öppnade vägen för en bred och mångsidig medborgarverksamhet.

Bland de fyra stånden som deltog i höstlantdagen fanns till en början endast två åsiktsgrupperingar: fennomaner eller finsksinnade och svekomaner eller svensksinnade. Bland bönderna och prästerskapet var man finsksinnade medan svenskheten hade mest förespråkare bland adeln och hos majoriteten av borgarskapet. Också politiska partier bildades för att driva lokala mål.

9.4 Det nationella uppvaknandet

De första femtio åren av autonomins tid var varken ekonomiskt eller politiskt så rosenröda som man kunde ha förväntat sig med tanke på alla de löften som hade givits vid Borgå lantdag. Då lades i alla fall grunden för den nationella utvecklingen i Finland. Den s.k. nationella väckelsen fick sin början i Åboromantiken, vars synligaste företrädare var den till Sverige förvisade A.I. Arwidsson, Elias Lönnrot, J.V. Snellman, och J. L. Runeberg. Snellman och Runeberg påbörjade sina studier i Åbo samtidigt år 1822. Lönnroth samlade i Karelen in dikter till Kalevala, vars första band utkom år 1835. Snellman införde Hegels läror i landet, lyfte det finska språket till landets andra officiella språk och lade grunden för ett finskt statligt tänkande. Runeberg lyfte för sin del de nationella känslorna framförallt med verket "Fänrik Ståhls sägner", som utkom år 1848.

Vid tiden för det nationella uppvaknandet skedde också en kraftig ekonomisk utveckling. Mellan Sverige och Finland uppstod småningom en tullmur och handeln började mer och mer inrikta sig mot Ryssland. År 1841 genomfördes en penningreform, som avlägsnade den svenska valutan och i stället togs den ryska silverrubeln i bruk. En ny tid började för Finlands industrialisering. De tjugo små järnbruk som fanns vid sekelskiftet vidareutvecklades och nya grundades. Den ökade efterfrågan på sågvaror i Europa gjorde att nya exportsågar byggdes och produktionen ökade. Träförädlingsindustrins egentliga uppgångsperiod kom först under senare delen av århundradet. Staden Tammerfors, som Gustav III grundat vid forsen med samma namn utvecklades som en följd av att James Finlayson där grundat en bomullsfabrik till ett verkligt centrum för textilindustrin. John Barker grundade en textilfabrik i Åbo (1843) och Axel Wilhelm Wahren grundade en annan i Forssa (1847). Bland de inhemska industrimännen var en av de bäst kända apotekaren Johan Jacob Julin, som bl.a. grundade Fiskars maskinverkstad (1837). Under denhär tiden kom de flesta banbrytarna inom industrin från England och Sverige.

9.5 Förtrycksåren

Finlands autonoma ställning var inte särskilt stabil och i synnerhet i slutet av århundradet förekom starka förryskningssträvanden. Alexander III (1881-1894) gav år 1890 ett postmanifest för att flytta Finlands postväsende så att det skulle underlyda det ryska inrikesministeriet. De egentliga förryskningsåtgärderna påbörjades först under Nikolai II:s tid (1894-1917) då slavofilin i Ryssland tilltog. Till generalguvernör över Finland utnämndes år 1898 N.I. Bobrikov, som drev på förryskningspolitiken och ville upphäva Finlands privilegier. Kejsaren gav år 1905 februarimanifestet, som stipulerade att den nationella lagstiftningen skulle flyttas till det ryska riksrådet för att där beredas och sedan fastställas av kejsaren. Manifestet upphävde Finlands autonoma ställning. Finnarna samlade en adress med 523.000 namn, vilket var en kraftig viljeyttring. Kejsaren tog inte emot den deputation som skulle överlämna adressen, vilket förvånade hela Europa.

Förryskningen började på många olika sätt. I Finland tillsattes en gendarmförvaltning med censur och angiveri. I enlighet med postmanifestet från år 1900 togs ryska frimärken i bruk och med ett språkmanifest bestämde man att ryska skulle vara de viktigaste ämbetsverkens språk.

Följande år stiftades en ny värnpliktslag genom vilken den nationella armen upphävdes och nya truppenheter skulle härefter lyda under ryskt befäl. Den hatade generalguvernören Bobrikov hade redan tidigare mött sitt öde när Eugen Schauman sköt honom i juni 1904.

Oroligheterna i Ryssland som börjat 1905, generalstrejk och revolutionär verksamhet spred sig också till Finland. I november 1905 utbröt storstrejk. Kejsaren gav ett nytt manifest, som upphävde alla förordningar som tillkommit genom februarimanifestet. Man lovade sammankalla en lantdag för att besluta om förnyelse av riksdagsväsendet. Inom några månader hade man arbetat fram en ny vallag och lantdagsordning. Finlands riksdagsordning var en av sin tids modernaste, en riksdag med en kammare, vars 200 ledamoter valdes genom allmän och jämlik rösträtt. Det politiska läget skärptes igen när kejsaren pånytt förstärkt sin maktposition. En andra förtrycksperiod började. Man kringskar riksdagens befogenheter och nya förryskningsåtgärder genomfördes. Från och med 1912 utnämndes enbart ryska medborgare till den finska senaten.Självständighetstanken som länge grott i landet fick nu förnyad kraft.

Riksdagsreformen åstadkom en grundlig förändring av partiväsendet. De tidigare grupperingarna var gammelfinnarna, ungfinnarna och svenskarna, som organiserade sig som partier inför valet. Nya partier var det socialdemokratiska partiet, som grundades 1903, och landsbygdsförbundet (1906).

9.6 Nationen enas

Autonomins tid var en uppgångsperiod för den nationella finska kulturen. Kalevala-dikterna som Lönnrot samlat in och idealbilden av Finlands folk och landskap som Runeberg hade skapat bidrog till att höja den nationella självkänslan. Aleksis Kivi skrev med mästerlig stil mångsidiga mänskoskildringar. Den oöverträffade diktaren Eino Leino förmedlade nya strömningar, han skildrade naturen och mänskans sinnesrörelser.

Under förtrycksperioden betonades den finska konstens nationella uppgift. Inom bildkonsten förändrade nyromantiken på 1890-talet landskapsidealet. Det finska nationella historiemåleriet är exempel på nyromantiken, t.ex. Erik Johan Löfgrens tavla "Erik XIV och Karin Månsdotter", som han målade i Paris år 1864 eller Albert Edelfelts tavla "Hertig Karl skändar Klaus Flemings lik " från år 1878. Riktgivande för de finska nationella strävandena var Akseli Gallen-Kallelas tavla "Spillkråkan", som han målade år 1893. De ledande konstnärerna vid sekelskiftet var sin tids hjältefigurer. I synnerhet deras porträttmåleri var föremål för stor beundran.

Den nationella konstens djupa stämningar dokumenteras i Gallen-Kallelas symbolistiska tavla "Problemet" (bild) från år 1894, där han förutom sig själv placerat kompositörerna Jean Sibelius och Robert Kajanus. Jean Sibelius komponerade sina betydande verk i början av 1900-talet och blev berömd redan före första världskriget. Inom bildkonsten kom nya strömningar i början av 1900-talet. Typiskt var den ständiga strävan till modernism. Antalet konstnärer ökade och den sociala spridningen blev större. Samtidigt blev också de ideologiska värderingarna mera mångskiftande. Inom de olika konstarterna var fosterländskheten inte längre allenarådande. Inom konsten var karelianismen som idealiserade den karelska kulturen starkt representerad vid sekelskiftet. Inom byggnadskonsten producerades nationalromantiska byggnadsverk såsom t.ex. nationalmuseet och nationalteatern. Helsingfors järnvägsstation, som planerades av Eliel Saarinen gav redan en försmak av den kommande jugend-stilen.

Idrotten hade stor betydelse då det gällde att höja den nationella självkänslan. Vid de olympiska spelen i Stockholm år 1912 och ända fram till de olympiska spelen i Berlin 1936 uppnådde de finska idrottsmännen både i sommar- och vintergrenar talrika segrar. Hannes Kolehmainen och Paavo Nurmi upphöjdes till nationella hjältar. Den politiska sammanhållningen ökade under senare delen av 1930-talet tack vare den kraftiga ekonomiska tillväxten.