30.7.2010

Överblick över Åbos historia

12 Från VSB till EU

Under åren efter kriget leddes Finland gemensamt av tre partier, socialdemokraterna, agrarförbundet och Finlands folks demokratiska förbund. Politisk linjedragare blev den högersinnade veteranen i nationella samlingspartiet Juho Kusti Paasikivi, som valdes till president efter Mannerheim år 1946. I ett svårt läge drev han en ny politisk linje i förhållandet till Sovjetunionen. Han var beredd att godkänna den av Sovjetunionen föreslagna och år 1948 ingångna vänskaps- samarbets- och biståndspakten, som reglerade Finlands förhållande till sin östra granne ända till Sovjetunionens upplösning. Senare fick denna utrikespolitiska riktning namnet "Paasikivilinjen".

Det tog många år att åstadkomma en stabil politisk utveckling och ekonomisk uppgång. Det var oroligt på arbetsmarknaden både av lönepolitiska skäl och på grund av vänsterpartiernas mellanhavanden. Den nationella självkänslan ökades särskilt vid de olympiska spelen i Helsingfors år 1952. Den internationella uppskattningen och rörelsefriheten ökades när landet anslöt sig Nordiska rådet och Förenta nationerna år 1955.

Urho Kaleva Kekkonen valdes till Finlands president år 1956. Han fortsatte på den av Paasikivi skapade utrikespolitiska linjen, om man än tidvis blev tvungen att anpassa sig efter Sovjetunionen i så hög grad att det uppstod ett för Finland otrevligt begrepp "finlandisering". Under Kekkonens tid saknades det varken samhälleliga eller politiska kriser. Hans presidentperiod började med en generalstrejk.

Bland det värsta var den s.k. notkrisen år 1961, då Sovjetunionen krävde konsultationer i enlighet med VSB-pakten. Höjdpunkten under Kekkonens presidentperiod var då ledarna för de europeiska staterna och stormakterna samlades i Helsingfors år 1975 för att underteckna det europeiska säkerhets- och samarbetsdokumentet.

Den ekonomiska tillväxten har varit snabb förutom under den nedgång på 1970-talet som förorsakades av oljekrisen ända fram till början av 1990-talet. Den mest betydande uppgången inom ekonomin skedde under början av 1980-talet då bruttonationalprodukten per person översteg Tysklands och Englands och närmade sig Danmarks och Sveriges nivå. En central orsak till tillväxten var den lönsamma handeln med Sovjetunionen. När den var som störst uppgick den till en fjärdedel av hela exportens värde. Finland blev associerad medlem i det europeiska frihandelsförbundet år 1961 och senare fullvärdig medlem.

Urho Kekkonen blev tvungen att avstå från sitt uppdrag hösten 1981. Mauno Koivisto som fungerade som statsminister valdes som förste vänsterman till Finlands president år 1982. Han fäste särskild uppmärksamhet vid den ekonomiska politiken och förstärkandet av parlamentarismen. Sovjetunionens fall i början av 1990-talet satte i gång nya diskussioner om en säkerhets- och ekonomiskpolitisk linje som ledde till att Finland anslöt sig till den europeiska unionen år 1995, under ledning av Martti Ahtisaari som valts till president året innan. Ahtisaaris tid som republiken Finlands president varade endast en period eftersom han inte ställde upp som kandidat i presidentvalet som hölls i januari år 2000. I mars år 2000 fick Finland sin första kvinnliga president då Tarja Halonen som vunnit valet tog emot presidentens uppgifter.