Även om reformen också innehåller andra problem är i synnerhet lösningarna som relaterar till finansieringsmodellen och dess effekter ödesdigra vad gäller både kommunernas ekonomi, konkurrenskraft samt livskraft och nationalekonomin. Regeringens proposition som utarbetats på basis av responsen i utlåtanden och regeringens nya riktlinjer från oktober medför ingen ändring på detta.
Det främsta problemet är nedskärningarna i kommunekonomin som reformen medför. För att täcka kostnaderna för de nya välfärdsområdena som grundas kommer största delen av i synnerhet de stora städernas, men också de andra kommunernas, inkomster att överföras till välfärdsområdena. Med mindre skatteintäkter måste kommunerna ändå finansiera investerings- och serviceutgifterna som hålls på samma nivå eller till och med ökar, till exempel nya daghem, skolor, infrastrukturen för nya områden som planeras samt betydande farledsprojekt som förbättrar tillgängligheten betydligt.
I synnerhet för stora växande städer är den här ekvationen omöjlig. Med den kvarblivande finansieringen kan städerna inte trygga finansieringen för nödvändiga tillväxtinvesteringar, och reformen äventyrar också de stora städernas möjligheter att stöda människor, i synnerhet barn och unga, i vardagen. I och med finansieringsmodellen som föreslås kommer kommunerna att möta stora utmaningar i att klara av sina uppgifter, förpliktelser och skulder. De stora städernas relativa skuldsättning fördubblas, och på lång sikt kommer deras finansiella ställning också att försvagas.
Ytterligare utmaningar beträffande ordnandet av tjänster medförs av den orimligt knappa finansiering som reserverats för välfärdsområdena, som fortfarande inte beaktar de växande områdenas sociala och hälsorelaterade problems mångfald och utsträckning. Det är också problematiskt att man inte kommer att betala en tillräcklig ersättning eller kompensation till kommunerna för egendomsöverföringen som genomförs i samband med reformen.
Kommunekonomins situation har varit utmanande redan före den rådande, fortsättande och långvariga coronaviruspandemin. Pandemins inverkan på näringslivet är och kommer att vara betydande, vilket leder till att arbetslösheten ökar och kommunernas driftsbudget och skatteintäkters nivå försvagas ytterligare. Social- och hälsovårdsreformen ökar den betydande osäkerhet som kommunekonomin utsätts för. Dessutom försvagas kommunekonomins hållbarhet på både lång och kort sikt av kommunernas nya lagstadgade uppgifter och förpliktelser som regeringen planerar.
Städernas särskilda frågor och välgrundade oro som de lyft fram om hela landets tillväxt och framgång har glömts bort i beredningen av social- och hälsovårdsreformen. Reformens inverkan på kommunernas ekonomi granskas endast som ändringskostnader, men kommunernas framtid och hur de ska klara av tiden efter reformen har inte granskats alls.
Framtidens kommuner och städer kommer allt mer att möjliggöra livskraft och tillväxt i stället för att bara vara servicemaskiner i enlighet med den förvrängda kommunuppfattningen. De kan endast förverkliga effektiv tillväxt- och livskraftspolitik och vara till nytta för det finländska samhället på bästa möjliga sätt om deras omfattande verksamhet också tryggas med en tillräcklig finansiering. Därför ska man komma ihåg att den negativa inverkan som social- och hälsovårdsreformen medför i synnerhet på stadsregionernas konkurrens- och investeringsförmåga inte endast kommer att vara en förlust för kommunerna, utan hela nationalekonomin och därmed alla finländare kommer att lida av den.
De sex största städernas stadsdirektörer
Jan Vapaavuori
borgmästare, Helsingfors
Lauri Lyly
borgmästare, Tammerfors
Jukka Mäkelä
stadsdirektör, Esbo
Minna Arve
stadsdirektör, Åbo
Päivi Laajala
stadsdirektör, Uleåborg
Ritva Viljanen
stadsdirektör, Vanda