05.12.2022
Mycket har skett i naturen i Finland under de senaste 115 åren. Vi kan alla se en del av förändringarna när vi rör oss ute i naturen, men en del av förändringarna har skett nästan obemärkt och så småningom.
Utvecklingen av det moderna välfärdssamhället har utan tvekan lämnat sina spår i naturen men samtidigt har vår förståelse om naturen och dess lagbundenheter ökat. Den första naturskyddslagen i vårt land stiftades år 1923.
Biologiska museet fick mycket uppmärksamhet både lokalt och nationellt när det öppnade för allmänheten år 1907. På den tiden hade folk ett förhållande framför allt till hemtraktens natur, eftersom möjligheterna att resa var få och endast någon enstaka hade tillgång till forskningsbaserad kunskap. För många var till exempel fjällandskapet i Biologiska museet den första erfarenheten av naturen i norr, för till Lappland reste endast enstaka naturvetare och etnologer som kartlade det okända landskapet. På den tiden deltog förutom naturvetare också jägare i att öka på naturkunskapen. Dioramat En sumpig äng skulle knappast ha varit ett av de första i Biologiska museet om inte Gustaf Kolthoff som jägare hade förstått betydelsen av våtmarkerna som häckningsområden för fåglar.
Kärret och gräftan var länge sinnebilden för finsk sisu och flit, symboler för den ekonomiska tillväxten i vårt land. När museet öppnade uppskattade man ännu inte kärrnaturen. Tanken att skydda myrarna började gro först på 1970-talet i och med att naturskyddsidéer så småningom började spridas. Förutom myrar och åkrar har också skogarna spelat en viktig roll i utvecklingen av vårt samhälle under de senaste hundra åren. Efter krigen övergick man i Finland till intensiv skogsvård när avverkningarna hade blivit så omfattande att man var rädd att skogarna inte skulle räcka till. Man ansåg att både uppodling av åkrar och senare skogsdikning samt övergång till intensiv skogsvård var värdefulla åtgärder som gav välfärd.
Det ökade antalet älgar är ett konkret exempel på förändringen av skogarnas användning
Fastän trädbeståndet har ökat i Finland under årtionden har de sammanhängande skogsområdena minskat. Skogarna har alltså fragmenterats och utarmningen av skogsnaturen har förändrat skogarna för gott. Lavskrikan som nuförtiden uppfattas som en lappländsk fågel är ett bra exempel på en art vars livsmiljö har minskat kraftigt i och med skogsbruket. För hundra år sedan kunde man ännu påträffa lavskrikan i södra Finland och dess utbredningsområde sträckte sig enhetligt från söder till norr. Däremot har bland annat älgen dragit betydande nytta av plantskogen, och det ökade älgantalet är ett konkret exempel på förändringen av skogarnas användning. Idag är det inte ovanligt att man möter en älg i svampskogen, men ännu för hundra år sedan var det inte så: i sekelskiftet 1800–1900 var älgbeståndet i vårt land på gränsen till förintelse på grund av överdriven jakt, och under 1900-talets första årtionden var älgjakt förbjuden. Älgarna har funnits med i Biologiska museet från start, då den representerade en sällsynt syn i en blandskog på våren. Under 1900-talet ändrade människans verksamhet på Finlands skogs- och myrnatur mer än någonsin. Samtidigt har vår uppfattning om skogarna ändrats och deras betydelse som ett ställe för rekreation har framhävts.
Förändringens vindar blåser i skärgården
Nuförtiden uppskattar man förutom skogen också skärgården som rekreationsplats. I början av 1900-talet var den huvudsakligen en betydande källa för skärgårdsbornas levebröd. Då var befolkningsmängden i sydvästra skärgården som störst. Skärgårdslandskapet har visats på Biologiska museet från början. Framåt våren, när förråden började vara uttömda, jagade man fågel och på sommaren samlade man ägg och dun ur fågelbon. Bland annat tordmulens ägg och ungar var en stor delikatess på grund av den höga fetthalten. Arten lägger dock endast ett ägg åt gången och den var i fara att försvinna helt mot slutet av 1800-talet. Idag är tordmulen en livskraftig art, men av arterna som fanns i det ursprungliga dioramat med den yttre skärgården har bland annat ejder-, roskarls- och svärtbestånden minskat klart.
Största hotet mot skärgårdsfåglarna utgörs idag av mink och mårdhund
Sammantaget har stora förändringar skett i skärgårdens fågelbestånd under de senaste 115 åren. Jämfört med situationen på till exempel 1940–60-talen har bestånden av flera skärgårdsfåglar dock mångdubblats bland annat på grund av att befolkningstrycket har minskat. Största hotet mot skärgårdsfåglarna utgörs idag av mink och mårdhund, främmande rovdjursarterna som har spridit sig i Finland sedan 1930-talet – minken efter att ha rymt från pälsfarmar och mårdhunden som invasiv art från sydost. Efter att ha blivit allmännare i hela Finland lades minken på 1980-talet till i det ursprungliga dioramat som visar den inre skärgården. Den numera sällsynta uttern hade avlägsnats från dioramat redan tidigare. Uttern har varit ett betydande pälsdjur i vårt land men på grund av överdriven jakt har arten varit nästan utrotad ett par gånger: först i början av 1900-talet och på nytt efter mitten av 1900-talet, efter att man genom fridlysning lyckats återställa stammen efter den första svackan.
Förföljda, försvunna och återvunna
Jakten har påverkat naturen i vårt land sedan förhistorisk tid, men när befolkningen ökade och vapnen utvecklades blev jakten en ännu större faktor i omformningen av vår natur både på fastlandet och i skärgården. Man jagade djur för föda och pälsar, men också eftersom man ansåg att de tävlade om samma näring som människan. Särskilt gällande stora rovdjur har jaktviljan genom tiderna motiverats av såväl försörjning som av rädsla.
I praktiken har alla stora rovdjur i Finland i något skede lidit av överdriven jakt. Den mest betydande rovdjursförföljelsen ägde rum i sekelskiftet 1800–1900, och i mitten av 1900-talet hade de stora rovdjuren tvingats dra sig till mer avlägsna områden i norra Finland och mot östgränsen. Rovdjursförföljelser och tjuvjakt finns ännu kvar i vårt samhälle trots att toppredatorernas betydelse för ekosystemet är välkänt.
Under de senaste drygt hundra åren finns det flera exempel på arter vars bestånd har minskat på grund av kraftigt jakttryck – men som sedan i och med skyddsåtgärder har blivit livskraftiga igen. Den mest synliga framgången i att rädda en hotad toppredator under senaste år är havsörnen, som var allmänt förföljd ännu efter fridlysningsbeslutet på 1920-talet. Man jagade arten och förstörde dess bon, och dessutom försvagades häckningen av miljögifter. På 1970-talet häckade endast några tiotal havsörnspar och år 1975 föddes endast fyra havsörnsungar. Det ihärdiga skyddsarbetet och vinterutfodringen av havsörnar gav resultat och idag kan man till och med se den livskraftiga havsörnen sväva ovanför Åbo centrum.
Storskarven har införts i museets diorama över den yttre skärgården redan innan 1970-talet
Storskarven kan med befog anses vara en återflyttare. Den var utrotad i Östersjöområdet när man kom in på 1900-talet. Man anser ofta att arten är ny i Finland men i verkligheten har storskarvens retur till häckfågelbeståndet i Finland pågått sedan 1996. Storskarven har införts i museets diorama över den yttre skärgården redan innan 1970-talet, då arten sannolikt var en årligen påträffad genomflyttare i vårt land.
Sångsvanen som 1981 valdes till Finlands nationalfågel levde i trångmål särskilt under 1940-talet då häckningsbeståndet uppskattades uppgå till endast femton par. Arten fridlystes år 1934 och tack vare författare Yrjö Kokkos livsarbete började sångsvanbeståndet småningom återhämta sig. På 1970-talet häckade cirka 150 sångsvanspar i Finland, på 1990-talet var antalet redan närmare tusen par. Idag är arten livskraftig och man uppskattar att över tio tusen par häckar i Finland.
Det senaste glädjebudskapet inom naturskyddet kom i höst från Enontekis, där den akut hotade fjällräven lyckades med reproduktionen för första gången på över 25 år. Trots att arternas utbredningsområden inte följer nationsgränserna är nödläget för fjällräven och andra fjälldjur idag världsomfattande. När vintrarna blir kortare på grund av klimatförändringen minskar livsområdena för både växter och djur. När museet öppnade sitt fjällandskap år 1908 höll fjällrävsbeståndet i Lappland redan på att minska snabbt på grund av jakt. Ändå kunde man ännu på 1800-talet möta fjällrävar till och med på sydkusten: i maj 1877 rapporterade Åbo Posten om en ensam fjällräv som irrade på Kakolabacken i Åbo.
Spår av urbaniseringen
Naturen har alltid varit närvarande i städerna, men stadsmiljön i Åbo med sina igelkottar och kajor accepterades som tema för ett diorama först på 1980-talet. De vanligaste stadsdäggdjuren i Åbo lär för närvarande vara ekorren samt fältharen, som blev vanlig i staden under 1900-talets första årtionden. I och med att städerna har vuxit har vissa arter varit tvungna att flytta på sig, medan andra arter har anpassat sig väl till stadslivet: exempelvis räven är en bekant besökare på Biologiska museets gård. Men i häckarna på höghusgårdarna kvittrar allt oftare pilfinken än gråsparven. Det är svårt att föreställa sig att gråsparven nuförtiden klassas som en starkt hotad art – inte för att arten skulle vara särskilt fåtalig utan på grund av att stammen har minskat snabbt. Stadsnaturen har eventuellt från början endast erbjudit en refug för gråsparven på flykt från en landsbygd i förändring.
Människan har inte endast utarmat naturen med sin verksamhet. Hon har också lyckats berika naturen i vårt land med den traditionella boskapsskötselns slåtter- och betesbruk som fortgått i århundraden. För närvarande hör dock olika artrika vårdbiotoper, så som olika ängar och torrängar, till de mest hotade livsmiljöerna i vårt land. Arterna har inte kunnat anpassa sig till förändringar i markanvändningen och den effektivisering av jordbruket som skett under senaste årtionden. Resterna av vårdbiotoperna bevaras nuförtiden endast med hjälp av aktiva vårdåtgärder. Oron över landsbygdens försvinnande naturvärden började sprida sig på 1970-talet, och dioramat som visar en odlad trakt i sydvästra Finland öppnades i museet år 1982.
Under de senaste 115 åren har de mångtaliga förändringarna i livsmiljöerna haft de kraftigaste inverkningarna på Finlands natur: urbaniseringen och städernas expansion, den traditionella boskapsskötseln och dess återgång, samt den långvariga intensiva och ensidiga skogsskötseln. I Finland finns ingen miljö dit människans verksamhet inte på något sätt skulle ha nått.
I och med att forskningsdata och förståelsen om naturen har ökat har också förhållandet till olika livsmiljöer och till exempel naturskyddet genomgått en betydande förändring. Lagstiftningen om naturskyddet har under de senaste hundra åren hunnit ändra flera gånger. Under årtiondena har dessa förändringar i både natur och attityder också återspeglats i utställningarna på Biologiska museet, vare sig det är fråga om nya arter i dioraman eller helt nya landskap. Den ledande tanken har dock bevarats: i och med museibesöket öppnas besökarnas ögon på ett nytt sätt även för den egna närliggande miljön.
- Bilden överst: Tordmulen har funnits i museets yttre skärgårdslandskap sedan början. Foto: Joonas Mäkivirta, Åbo museicentral
Text: Siiri Jaakkola, amanuens