Hennings velociped

Han skaffade cykeln i Bremen och cyklade till Wiesbaden

Efter bara några minuter händer det. En cyklande Eeva-Kaarina Volanen tvingas väja för ett hölass och dimper ner i diket. T. J. Särkkäs film Då mormor var ung (Katupeilin takana) utspelar sig år 1892, och Volanens karaktär Valborg Biörcke åker på en tidig cykelmodell, en så kallad velociped. Velocipeden hade ingen kedja, utan pedalerna var direkt sammankopplade med framhjulets axel. Det enda sättet att få mera kraft och högre fart var att öka på hjulets storlek, och resultatet var ett ur våra ögon sett galet stort framhjul - en klassisk ”gammaldags cykel” eller s.k. höghjuling.

 

De första cyklarna var statussymboler, och liksom cyklisten i filmen hörde även ägaren till denna cykel till samhällets grädda, tobakstillverkarsläkten medlem Henning von Rettig (1866–1924). Han skaffade cykeln i Bremen och cyklade den flera hundra kilometer långa vägen till Wiesbaden, där han cyklade ivrigt mellan åren 1886 och 1889.

Under den senare hälften av 1800-talet utvecklades cyklarna, och på sitt sätt var Rettig cykel modern: den hade ju trots allt bara två hjul. I ett skede tänkte man sig att trehjulingen skulle avgå som segrare i den tekniska evolutionen; det var ju ändå mycket enklare att hålla sig upprätt på tre hjul än på en tvåhjuling.

Cyklarna blev allt vanligare och folkligare under början av 1900-talet. Resor som tidigare gjordes till fots gick att göra allt snabbare, och t.ex. friarresor utanför den egna byn blev möjliga. Efter krigen ersattes cykeln av bilen, men under 2000-talet har cykeln så småningom återtagit plats. I det urbana rummet reflekterar de på sitt sätt användarens kulturella status. 

Kari Hintsala
Forskare, Åbo museicentral

Översättning: Kommunikation, ÅMC
Fotografier: Mikko Kyynäräinen, ÅMC