Unga, digitalisering och behovet av stöd

Internet är som bäst historiens mäktigaste kunskapskälla.

Unga blir ofta stämplade till ”diginativer”. Termen beskriver en person som sedan sin barndom använt till exempel smarttelefonens eller en tablets olika egenskaper. På grund av denna stereotypi, tros alla unga kunna navigera i den allt mer digitaliserade världen som fiskar i vattnet. I vardagsprat är denna tankevilla kanske inte skadlig. Trots allt baserar sig tanken om diginativer även på sanning till viss mån. Emellertid i den offentliga diskussionen och vid beslutsborden kan tankevillan om en hel generation av diginativer, vara skadlig. Tanken att människor i den mest delikata fasen av sin utveckling inte skulle behöva undervisning och stöd i digitalisering och mediabruk, är befängd.

I själva verket kan kunskapsskillnaderna vara betydliga redan bland unga. Det hänger ihop med socioekonomisk bakgrund. Alla har inte samma förutsättningar att växa upp i en digitaliserad miljö. Även vanor och preferenser spelar roll. De som spelat dataspel hela sin barn- och ungdom kan vara stormsteg före sina jämnåriga i digitalt kunnande. Medan någon redan kan grunderna för kodning, kanske någon annan bara scrollar sociala medier på sin smarttelefon.

Låt oss fördjupa oss i sociala mediers och digitala underhållningens roll. Digitaliseringens tungviktare såsom Facebook & Instagram, Snapchat, Netflix, Tinder etcetera är alla väldigt lika. De har utvecklats i Silicon Valley i USA, av likasinnade människor under ungefär samma tidpunkt. Det är alltså ingen överraskning att de fungerar på samma principer, nämligen användarvänlighet och beroende. Algoritmer rekommenderar passligt beroendeframkallande innehåll och en lätt och användarvänlig applikation försäkrar att tillochmed barn kan ta del av upplevelsen. Men vad händer när en ung människa, som är van att surfa endast på dessa plattformar, sätter sig ner och skall använda Excel, InDesign eller ännu mångfaldigt mer komplicerade verktyg, som används inom arbetslivet? Tänk om (eller när) ett av de vanligaste kriterier för arbetssökanden är kodning i vår nära framtid?  Tänk om de lättanvända underhållningstjänsterna som är specialiserade på att erbjuda omedelbar tillfredsställelse, egentligen avtrubbar våra digi- och mediabrukskunskaper. Det är kanske för tidigt att säga, men det kan vara värt att forska i framtiden.

Hur skall vi då förbereda unga för en krävande arbetsmarknad och jämna ut de digitala kunskapsskillnaderna? Som vanligt, kan vi söka efter lösningar i läroplaner och undervisning. Jag tror att medialäskunnighetens betydelse kommer att öka. Just nu talas det mycket om falska nyheter och desinformation och hur vi kan skydda oss från dessa. Den finska undervisningen är på en bra nivå med tanke på det här och vi har lagt märke till frågan i tid. Det bör satsas resurser och uppmärksamhet på det även i fortsättningen. Grundskolan, andra stadiet och tredje stadiet kunde samarbeta mera i betonandet av medialäskunnighet genom hela utbildningsväsendet.

Ytterligare en trend som genomsyrar det utmattande innehållsrika medielandskapet, är otålighet. Olika plattformar tävlar om vår uppmärksamhet och inom plattformarna tävlar de olika innehållsproducenterna om den likaså. Detta har lett till att vi helt enkelt inte orkar koncentrera oss på något en längre tid mera. Innehållsproducenterna har anpassat sig genom att göra sitt innehåll så simplifierat som möjligt. Det skulle vara viktigt att reagera även på detta. Utöver källkritik borde barn och unga få undervisning i tålamodets roll i medialäskunnighet och mediabruk.

Internet är som bäst historiens mäktigaste kunskapskälla. Ju mer tid, människor spenderar på att fördjupa sig i saker, använder pålitliga källor och lyckas känna igen och se upp för desinformation och konspirationsteorier, desto mer gynnas samhället.

 

 

 

Erik Pietari Matilaisen henkilökuva

Om skribenten

Erik Pietari
Matilainen
Högskolepraktikant
Åbo stad