03.12.2020

Hantverk och vetenskap: fältskärer och läkare i slutet av 1700-talet

I 1700-talets Finland, i synnerhet särskilt på landsbygden, rådde det brist på utbildade läkare. Största delen av befolkningen träffade aldrig någon läkare utan anlitade folkmedicinens kloka gubbar och gummor, om de inte råkade ha tillgång till professionella barnmorskor, fältskärer, barberare eller badare.

Suoneniskukaavio 1700-luvulta. Turun museokeskuksen kokoelmat.

I motsats till dessa andra hade läkarna en doktorsexamen i medicin och en bred akademisk utbildning som förutsatte kunskap latin och grekiska. Fältskärerna, det vill säga de militära och civila kirurgerna, räknades till hantverkarna, trots att deras arbetsbild påminde mycket om läkarnas. Deras utbildning var praktisk och grundade sig liksom i andra hantverkaryrken på lärlingskap och arbetspraktik hos en mästerfältskär. Fältskärernas utbildning avslutades med ett prov inför representanter för yrkesorganisationen Societas Chirurgica i Stockholm. Från och med 1797 övertogs denna roll av Collegium Medicum, den högsta medicinska myndigheten i riket, som också övervakade läkarnas yrkesutövning. Fältskärernas slutexamen, som gav rätt att utöva yrket, kallades kirurgie magisters examen. År 1784 blev det möjligt att avlägga den också i Åbo.

På grund av den stora läkarbristen kunde fältskärer som avlagt examen utnämnas till tjänster som stads- eller distriktsläkare. Särskilt på landsbygden var det ända in på mitten av 1800-talet vanligt att ”läkaren” i själva verket var fältskär. Fältskärernas kunskapsnivå låg dock inte nödvändigtvis långt efter läkarnas. Också fältskärerna var tvungna att läsa medicinsk litteratur på främmande språk inför sin examen. Många hade gått i gymnasium och bedrivit studier i medicin vid universitetet. Bland medicine studerandena i Åbo 1776–1796 fanns sju fältskärer som småningom doktorerade i medicin. Att medicine studerandena med fältskärsbakgrund och fältskärerna med akademiska studier i bagaget var många hänger samman med det ökade utbudet på utbildning och med Gustav III:s krig mot Ryssland 1788–1790. Under kriget snabbutbildades fältskärer för arméns behov.

Koppningshorn. Åbo museicentralens samlingar.

Koppning var folkmedicinens version på åderlåtning och grundade sig på samma princip, d.v.s. genom att avlägsna ont blod ur kroppen hoppades man stimulera tillfrisknandet. Före koppningen gjordes ett snitt i huden, varpå man applicerade ett litet kärl som samlade upp det avrinnande blodet. Dessa kärl var ofta gjorda av horn. I allmänhet applicerades flera horn på en gång, exempelvis på ryggen. Koppningshornen hölls på plats genom det undertryck som uppstått genom kopparen sög ut luften i hornet genom ett litet hål i hornets smala ända. Koppningshorn användes bland folket ända in på 1900-talet. Koppningshorn ur Åbo museicentralens samlingar.

I utövandet av de medicinska yrkena var det praxis att läkarna inte opererade, utan detta hantverk utövades av fältskärerna. Större operationer övervakades av en läkare. På motsvarande sätt fick fältskärerna i teorin inte heller befatta sig med inre medicin. I praktiken gick dessa arbetsuppgifter inte alltid att skilja från varandra, särskilt inte inom militärsjukvården. Många läkare hade också en parallell utbildning som fältskärer. Vissa av dessa mångsidigt utbildade läkare och fältskärer blev mycket framstående.

Till de mest framstående och mångsidigt utbildade stadsläkarna i Åbo på 1700-talet hörde Josef Pipping (1760–1815), som 1812 adlades under namnet Pippingsköld. Han hade inte avlagt kirurgie magisters examen, men han hade arbetat som fältskär i det militära och studerat kirurgi och förlossningskonst i Stockholm innan han tog doktorsexamen i medicin i Uppsala år 1783. Han gjorde sedan en dubbel karriär som militärläkare och stadsläkare i Åbo. Han blev också kirurg vid länslasarettet. Dessutom undervisade han i anatomi vid akademin. År 1789 blev han professor och år 1814 rektor för universitetet.

En annan var Pippings efterträdare som stadsläkare, Johan Agapetus Törngren (1772–1859). Han gick ännu i gymnasiet i Borgå då kriget bröt ut 1788 och han rekryterades som biträdande läkare till ett av fältsjukhusen. Detta ledde sedan till universitetsstudier i Åbo och en liknande dubbel karriär som Pippings. Förutom att Törngren blev fältskär, stadsläkare, lärare i anatomi, kirurg vid länslasarettet och slutligen professor, blev han också Finska hushållningssällskapets allmänna vaccinatör år 1804, bara några år efter att vaccineringen upptäckts och ersatt koppympningen som immuniseringsmetod. Detta uppdrag betydde att han ansvarade för att vaccinet framställdes och delades ut till distriktsläkarna i Finland. I slutet av sin karriär blev han generaldirektör för Collegium Medicum och arkiater. Liksom Pipping blev han adlad för sina vetenskapliga förtjänster.

Åderlåtningsjärn. Åbo museicentralens samlingar.

Grunden för den västerländska medicinen var på 1700-talet fortfarande den klassiska humoralpatologin. Man tänkte att det var obalansen mellan olika kroppsvätskor som orsakade sjukdomstillstånd. Genom att minska på blodmängden hos patienten hoppades man förbättra allmäntillståndet. Åderlåtning användes också rutinmässigt som förberedande åtgärd inför större operationer. Sådana här åderlåtningsjärn med en fjädermekanisk tillät läkaren eller kirurgen att göra snittet genom huden så snabbt och smärtfritt som möjligt, då man inte hade några effektiva möjligheter till bedövning. Åderlåtningsjärn ur Åbo museicentralens samlingar.

Både Pipping och Törngren lyckades uppnå ett relativt ekonomiskt välstånd. Törngren förtjänade särskilt väl på sin privata läkarpraktik i Åbo. Efter att Finland blivit ryskt uppskattades han av den ryska eliten i Åbo. Hans äktenskap med prästdottern Eva Helsingberg (1782–1849) medförde också sociala framgångar. Tillsammans ägde de flera gårdar och herrgårdar i Satakunda och Birkaland. Dessutom var Törngren ägare till Notsjö glasbruk. Pipping och Törngren är exempel på hur den medicinska karriären medförde status och möjligheter att nå höga positioner i samhället – genom vetenskapliga meriter och hårt arbete för Åbobornas hälsa.

Text: Charlotta Wolff, tf. professor i Finlands historia, Åbo universitet

Översta bilden: Åderlåtningsschema från 1700-talet. Åbo museicentralens samlingar.

Museum för historia och framtiden

Museum för historia och framtiden

Hantverk och vetenskap: fältskärer och läkare i slutet av 1700-talet