Hop to Hope, eller från maximal kris till maximalt lugn

”Vi är alla delaktiga, denna samling av ärr, denna värld av objekt, denna fysiska och tillfälliga himmel som så ofta är ett anseende av helvetet. Det viktiga är vänlighet, det viktiga är solidaritet. Det viktiga är att vara vaken, vara öppen, för om vi vet något från tidigare generationer är att ögonblicket för känsla inte kommer att vara.”

Orden är från Olivia Langs bok The Lonely City: Adventures in the Art of Being Alone. Jag kom på att tänka på dem när jag funderade på hur jag skulle börja min text. I denna text ska jag presentera min utställningsserie för WAMx. Allt började med ett e-postmeddelande som jag fick av Anna Perälä, utställningsamanuens vid WAM. Hon bjöd in mig för att utveckla nästa års utställningsprogram för WAMx. Jag skulle vara den femte gästkuratorn. Hon skrev: 

”Konceptet WAMx handlar främst om att utvidga vårt synsätt, utveckla nya kurerande metoder och skapa internationella förbindelser. Varje år väljer vi ett temaland som vi vill fokusera på och varifrån vi söker en ny samarbetspartner. Vårt mål är också att ge en inblick i den finska konstscenen för såväl den konsulterande kuratorn som konstnärerna. Alla utställningsserier inkluderar konstnärer från temalandet och finländska konstnärer.”

Å ena sidan var jag glad över detta generösa förslag att dela kunskap om olika konstscener och över museets avsikt att förhålla sig öppet till olika röster och perspektiv. Å andra sidan var jag lite misstänksam mot inriktningen på ett land. Det lät som att vi skulle begränsas av konstnärernas nationalitet och nationsgränser, vilket verkade som motsatsen till öppenhet. Efter mitt första onlinemöte med WAM:s underbara team hävdes min misstanke och jag var glad att acceptera inbjudan.

Serien handlar om samhörighet, vänskap, kärlek och hopp

Och här är vi, på Hop to Hope, en serie av fem sammankopplade soloutställningar av Rory Pilgrim, Mounira Al Solh, Iona Roisin, Home alone collective och Afra Eisma. Serien handlar om samhörighet, vänskap, kärlek och hopp. Titeln är hämtad från Mounira Al Solhs senaste dokumentärfilm (2022) där hon följer vardagslivet och aktiviteterna på ett institut där människor med särskilda behov får vård och stöd, medan omvärlden bryts samman. Institutet i Libanon lyckades hålla öppet trots brist på gas, bränsle, vatten och el. Institutet grundades av konstnärens mormor 1959 för att skapa ett utrymme för hennes son som föddes med särskilda behov, för att han inte skulle lämnas ensam, isolerad, utanför samhället. Det var hennes personliga ”hop to hope” (hopp om hopp).

Jag ser denna serie av soloutställningar som en grupputställning utspridd över tid och rum, eller som en bok med fem essäer. Varje soloutställning behandlar samhörighet, vänskap, kärlek och hopp på olika sätt. Att se dem som en serie får en att upptäcka vackra och intressanta kopplingar som man missar om man endast ser en utställning. Serien börjar medvetet med Rory Pilgrim, eftersom hens arbete var den konceptuella utgångspunkten för denna serie. Jag blir alltid så rörd av hens arbete, där det centrala är att lyssna och ge plats till andra röster. 

Rory Pilgrims film The Undercurrent (2019) skapades tillsammans med tio unga klimataktivister från Idaho. Filmen behandlar en så överväldigande global fråga som klimatkrisen ur ett intimt och personligt perspektiv. För mig är det exakt denna djupt intima, personliga nivå som gör filmen så rörande, som en hand som sträcks ut för att inkludera en, för att göra temat viktigt för en på en personlig plan. Och jag känner att det är vad alla verk presenterade i ‘Hop to Hope’ gör.

Håll de ovannämnda teman i ditt hjärta och sinne när du bekantar dig med seriens utställningar. Eller följ seriens andra röda tråd: det mänskliga behovet av ett hem, av att känna sig som hemma, älskad och omhändertagen. Vilka kopplingar hittar du mellan fotozinerna av Home Alone Collective, där Emma Sarpaniemi och Adele Hyry framställer sin vänskap, och Afra Eismas färgstarka firande av kärlek och samhörighet? Tror du att Rory Pilgrim och Mounira Al Solh ställer liknande frågor som Iona Roisin i hens film People assume I am an only child (2017), ett porträtt av sin autistiska bror. Där frågar hon:

”Hur är man varsam och vänlig men ändå ärlig? Hur kan man hitta en balans och ändå få sitt jobb gjort?”

Jag är evigt tacksam för dessa konstnärers arbete, för att de tror på hopp. De möjliggör en rörelse från maximal kris till maximalt lugn – och jag avslutar med dessa rader från Rory Pilgrims sång MCMC:

“Cuz I wanna feel, I wanna feel, I wanna feel
Cuz I wanna feel, I wanna feel, I wanna feel
Cuz I wanna feel, I wanna feel, I wanna feel
That everything matters
In maximum crisis and maximum calm
To maximum recover
To the earth our mother.”
-Rory Pilgrim, MCM

Text: Roos Gortzak, kurator