Sök
Fackla är en fontänskulptur med vatten- och ljudeffekter, som består av tre vertikala vingaktiga element. Skulpturen är planerad av Terho Sakki (1930–1997) och springbrunnen av Erkki Melaja. Den abstrakta skulpturen med uppåtväxande former representerar ett för konstnären typiskt kompositionssätt.
Nina Sailos (1906–1998) skulptur är en hedersbetygelse till det värdefulla arbete som utfördes av Lotta Svärd-organisationen. Nästan en kvartsmiljon finska kvinnor tjänade fosterlandet i organisationens verksamhet under åren 1921–1944.
Statyn restes av Åbonejdens Lottatraditionsförening år 2001, 80 år efter grundandet av organisationen Lotta Svärd. Bronsskulpturen är den andra avgjutningen av Sailos skulptur, den första finns i Villmanstrand.
Jani Rättyäs (f. 1973) och Antti Stöckells (f. 1973) Prästkrage på gräsmattan mellan Suomen Joutsen och Forum Marinum var ursprungligen avsett att vara ett tillfälligt konstverk med en livslängd på cirka 3–5 år. Stjälken är uppbyggd av tolv träelement, kronbladen är tillverkade av järnarmerad glasfiber och den gula mittblomman är av trä.
Kauko Räsänens (1926–2015) allegoriska skulptur Vindil (fi. puhuri) avbildar en naken kvinnofigur som löper fram på gräsmattan. I finsk mytologi är ’puhuri’ en kraftig nordanvind, kylans och vinterns ande. Skulpturen i polerad brons är realistisk i sitt formspråk, men figurens stela kroppshållning och uttryckslösa dockansikte skvallrar om att vi betraktar ett övernaturligt väsen, främmande för fysiskt uttryck.
Skulpturen, som avtäcktes på Åbodagen den 20 september 1987, finns i Kråkkärret nära korsningen av Suurpäägatan och Skräddargatan.
Walter Runeberg (1838–1920) har i statyn av Per Brahe (1602–1680) avbildat en självsäker styresman. I minnesmärket, som avtäcktes i Braheskvären år 1888, står generalguvernören i parken uppkallad efter honom själv, nära Domkyrkan med blicken riktad mot det gamla Akademihuset.
Stadsapotekaren, kommerserådet Erik Julin (1796–1874) var en brandskyddets pionjär och grundare av Åbo frivilliga brandkår. Walter Runeberg (1838–1920) formgav bysten av Julin redan år 1873, men den fick sin plats i stadsbilden först 75 år senare, då den avtäcktes vid det så kallade Julinska hörnet i samband med Åbo FBK:s 110-årsjubileum år 1948. År 2012 flyttades skulpturen från det livligt trafikerade gathörnet till sin nuvarande plats framför FBK:s hus.
Skulpturen Skyddad tillväxt, som avbildar ett groende nytt skott i skyddet av två skalhalvor, symboliserar början på någonting nytt. Konstverket är en gåva till Åbo stad av byggbyrån Kivikartio Ab med anledning av bolagets 40-årsjubileum. Skulpturen överlämnades på Kivikartios vägnar av industrirådet Pauli Lappalainen till staden. Enligt Lappalainen symboliserar konstverket den skyddade tillväxtmiljö som Åbo stad erbjuder växande företag. Skulpturen avtäcktes den 4 februari 1985.
I konstnärsprofessor Laila Pullinens (1933–2015) skulptur Ikaros förenas tankens, drömmens och flygandets lätthet med tyngden av jordens dragningskraft. Den lyriskt kraftfulla skulpturen är en hänvisning till den grekiska antikens mytologi: för att kunna glida bort från ön Kreta tillverkade uppfinnaren Daidalos vingar till sig själv och sin son. Fadern varnade sonen för att flyga för nära solen, men Ikaros lyssnade inte till sin fars varningar. Vingarna smälte av hettan från solen och Ikaros störtade till döden.
Merja Pitkänens (f. 1958) Pärlor består av fyra ståldroppar i olika storlek och form. Pärlornas ytor reflekterar sin omgivning och lever med väderlek och ljus. Stålet hänvisar till teknologi, medan formerna, som påminner om vattendroppar eller strandstenar, för tankarna till naturmiljöns betydelse och värde.
Konstverket är en hyllning till Aura ås och havets betydelse för Åbo och Egentliga Finland. Konstnären har velat väcka positiva tankar hos de passerande om den omgivande miljön, och lägga märke till alla pärlor som finns i Åbo och längs med ån.
Skulptören Sakari Peltolas (f. 1972) brukskonstverk Koja och hårt ben vid Nummisbackens strand bjuder på en rastplats för både joggare och husdjur. Konstverket tänjer på ramarna för hur vi är vana vid att se offentlig konst, eftersom det går att till exempel stretcha mot skulpturen eller slå sig ner på det.
Igloo består av olika stora asymmetriska keramikplattor, vars ytor påminner om krackelerande is eller ett stort pussel. Plattornas levande form har uppstått genom att först på keramiktillverkaren IDOs fabriksgolv gjuta leran i hela stycken med samma mått som väggarna. Därefter har leran fått torka långsamt och krackelera och spricka på ett materialtypiskt sätt. Sedan har styckena glaserats och bränts i 230 grader. Konstverkets totala yta är ca 80 m².
Kunskapens pyramid är ett miljökonstverk, som förvärvades i samband med tekniska yrkesskolans 10-årsjubileum.
Kimmo Ojaniemis (f. 1957) konstverk består av en del ovan jord och en del under jorden. Ovan jorden står en pyramid uppburen av fyra pelare. Under jorden finns ett kubformat element gjutet i betong, som innehåller sandblästrade och lackade gamla verkstadsmaskiner. Maskinerna var en donation av vänorten Göteborg under bristtiderna efter kriget. De tekniskt föråldrade maskinerna kan ses genom att glas i marknivå.
Gaias öga är ett ljuskonstverk inneslutet i Kvarntunnelns betongvägg. Konstverket skaffades till Åbo stad i samband med stiftelsen Pro Culturas miljökonstprojekt.
Idén till Kimmo Ojaniemis (f. 1957) verk har sitt ursprung i biokemisten James Lovelocks Gaiateori från 1960-talet, där livet självt antas påverka jordens biosfär för att skapa och upprätthålla goda livsförhållanden. I den grekiska mytologin är Gaia jordens gudinna och skyddsande.
Kimmo Ojaniemis (f. 1957) Minnesmärke över dominikanerklostret består av tre reliefer, som upprepar samma motiv: en dominikanmunk som stegar framåt med en stav i handen.
Uppe på Samppalinnabacken hittar man en skulptur, som mången Åbobo kallar den vackraste i staden: Felix Nylunds (1878–1940) Modern och barnet, som avtäcktes år 1915.
Modern och barnet är rest till minnet av Gustav Albert Petrelius (1836–1910), som en tacksamhetsgest för alla donationerna och stortestamentet, som Petrelius riktade till Åbo stad. Tillgångarna i testamentet var avsedda för försköningen av Åbo.
Maarit Nissiläs (f. 1952) På vägen hänvisar till stadsdelen Lillheikkiläs historia. I området, som fordom beboddes av backstugusittare, fanns värdshus där resande möttes och skapade nya kontakter och bekantskaper.
Skulpturen är placerad i en vägkorsning. Två kubistiska figurer sitter på en bänk, vända mot varandra liksom i samtal. Det är svårt att avgöra om de precis har slagit sig ner, eller just ska till att resa sig och ta avsked. Skulpturen lyfter fram det alltid lika aktuella temat att mötas.
Maarit Nissiläs (f. 1952) Den starke återger bergsrådet Armas Puolimatkas livsverk som en betydande byggnadsentreprenör och utvecklare av byggnadsteknik i Åbo.
År 1970 donerade konstnärsprofessor Jussi Mäntynen (1888–1978) och hans hustru Aune Mäntynen en bronsavgjutning av svanskulpturen till Åbo stad, med avsikten att den skulle resas i Domkyrkoskvären. Den ursprungliga tanken var att placera skulpturen på makarnas grav, men under vintern 1969–1970 kom Mäntynens till den slutsatsen, att skulpturen vore bäst tillgänglig i en allmän park. Konstverket avtäcktes den 16 augusti 1970.
Finska och nordiska djurarter och ståtliga fåglar hör till de huvudsakliga motiven i konstnärsprofessor Jussi Mäntynens (1888–1978) produktion. Fontänskulpturen Havsörnar visar rovfåglarna som en vertikal komposition, där den ena av två örnar, stannade i flykten, precis har slagit klorna i bytet.
Under den senare tiden i sin konstnärsbana, då han var bosatt i Sverige, avbildade konstnärsprofessor Jussi Mäntynen (1888–1978) långhalsade fåglar såsom svanar och tranor. Tranor vid boet, där flyttfåglarna sträcker sig mot höjderna, kan tolkas som ett uttryck för hemlängtan, som sorg efter kriget och betydelsen av att söka själsfrid.
I konstnärsprofessor Jussi Mäntynens (1888–1978) skulptur Tranor vid brunnen har tranorna fångats i en dramatisk rörelse, med de långa halsarna uppsträckta mot skyarna. I sitt arbete som zoologisk konservator satte sig Mäntynen in i djurens anatomi och arttypiska beteende, och hans skulpturer med svanar och tranor som motiv har tolkats som ett efterkrigstida sorgearbete och sökande efter själsfrid samt ett uttryck för hemlängtan av den i Sverige bosatta konstnären.
Fontänskulpturen Svanar avbildar tre lyftande svanar. Till sin komposition och formgivning är skulpturen lättare än många av däggdjuren i konstnärens tidigare produktion. Jussi Mäntynen (1888–1978), som även arbetade som zoologisk konservator, strävade efter att i stället för att avbilda naturvetenskapliga detaljer, återge karaktären, rörelse och beteende, typiska för de olika djurarterna.
Mäntynen avbildade långhalsade fåglar såsom svanar och tranor, som hör till konstnärens mest dekorativa djurskulpturer, framför allt under sin sista verksamma tid.
En stor älg gjuten i brons är eventuellt skulptören och professorn Jussi Mäntynens (1888–1978) kändaste konstverk. Älg visades som en gipsversion i en nordisk jaktutställning som Finlands Allmänna Jägarförbund ordnade i Helsingfors år 1924. Enligt konstnären har den mytologiska Hiisis älg i nationaleposet Kalevala varit inspirationskälla för konstverket.
Skulpturen Portsagossar avbildar två livliga lyceigossar från 1900-talets början, som springer hem från skolan med böckerna sammanbundna med ett bälte. Konstverket är en eloge till arbetarstadsdelen Port Arthur, som är Åbos bäst bevarade trähusområde och numera skyddat i stadsplanen.
I konstverket ses den egensinniga humor och värme, som var kännetecknande för konstnären Viljo Mäkinen. Mäkinen uppmärksammade även barn och unga i konst, vilket är ett ovanligt drag i offentliga minnesmärken.
År 1981 donerade konstnären Viljo Mäkinen (1920–1985) gipsskulpturen Skorp-Viktor till Åbo stad. Skulpturen höggs senare i röd Vehmaisgranit av Loimaan Kivi Ab:s stenhuggeri. Skulpturen avtäcktes den 24 september 1985.