Turun palo

Vuoden 1827 suurpalo sai alkunsa syyskuun 4. päivänä vähän ennen iltayhdeksää Aninkaistenmäeltä, nykyisen Puutorin laidalta, kauppias C. G. Hellmanin talosta. Olosuhteet olivat epäsuotuisat, sillä tuuli puhalsi kohti kaupunkia, rutikuivissa taloissa oli herkästi syttyviä kattomateriaaleja ja kaupungin ahtaassa asemakaavassa tuli eteni nopeasti rakennuksesta toiseen. Tuomiokirkon ja Suurtorin välinen seutu rakennuksineen tuhoutui, kun palo levisi Aurajoen yli Kirkkokortteliin. Tuli jatkoi vauhdilla matkaansa kaupunginosista toiseen aina seuraavaan iltapäivään saakka. Vartiovuorenmäen suojassa sijaitseva Luostarinmäki säästyi tuholta.

Palon aikaan väkeä oli tavallista vähemmän tulipalon pysäyttämiseen, sillä kaupungin porvaristo oli Tampereella markkinoilla ja ylioppilaat vielä kesälomilla. Lisäksi palon levitessä ylivoimaiseksi sammutusmiehistö hajaantui palaviin koteihinsa pelastamaan omaisuuttaan. Palon seurauksena jopa 11000 asukasta jäi kodittomaksi. Sekasorto loi epäjärjestystä, mutta toisaalta kotien ovia avattiin kodittomille ja varastoista annettiin tarvitseville. Väliaikaisia asumuksia nousi palaneille alueille ja osa ihmisistä muutti pois kaupungista. Myös Luostarinmäkeläiset majoittivat kodittomia ja huoneet täyttyivät äärirajoilleen.

Piika Eva Lejon

On marraskuu vuonna 1827. Turun palosta on pari kuukautta aikaa ja pahin sekasorto on jo laantunut. Piika Eva Lejon odottelee kärsimättömänä miestään Jakob Andströmiä, joka on etsimässä palaneiden talojen raunioista käyttökelpoisia tarvekaluja. Vain harvat onnistuivat pelastamaan omaisuutensa, kun tuli eteni vimmalla kaupunginosasta toiseen. Onneksi on edes nämä lattiaoljet, Eva huokaisee. Ne annettiin pihan tallista pediksi, kun Eva ja Jakob saivat turvapaikan Luostarinmäeltä.

Odotellessaan Eva lueskelee sanomalehden kirjoitusta tuhoisasta palosta. Kirjoitus tuo mieleen sen illan, kun tuomiokirkon kellot alkoivat soimaan varoituksen merkiksi. Silloin oli lähdettävä liekkejä turvaan Suurtorilta, jossa Eva asui ja työskenteli krouvipiikana. Lakananyytissä oli mukana vaatteita, leipää ja muutama astia. Kaikki muu oli jätettävä. Kuuma ilma pani kurkun kirveltämään ja ilmassa lentävä tuhka sokaisi silmiä. Luostarinmäellä ihmiset auttoivat toisiaan parhaansa mukaan ja kukin antoi jotain: peiton, polttopuita ja juomavettä. Nyt ulkoa kuuluu jo Jakobin askeleita. Toivottavasti hänellä on tuomisia mukanaan, Eva miettii.

Eva Gustavi Lejon asui Luostarinmäellä talossa 159-160 Turun palon jälkeen ainakin vuosina 1828–1829.

Åbo brand

Storbranden år 1827 bröt ut på kvällen den fjärde september strax innan klockan nio i köpman C.G. Hellmans hus vid nuvarande Trätorget. Omständigheterna var gynnsamma för branden. En kraftig vind blåste in över staden och spred gnistor bland den täta trähusbebyggelsen med lätt antända tak. Området mellan Domkyrkan och Stortorget förstördes när elden spred sig över Aura å till Kyrkokvarteret. Elden härjade fram till eftermiddagen dagen därpå. Klosterbacken skyddades av sitt avsides läge bakom Vårdberget och klarade sig oskatt.

Färre personer än vanligt deltog i släckningsarbetet eftersom stadens borgare befann sig på marknad i Tammerfors och studenterna var ännu på sommarlov. När elden spridit sig utom all kontroll skingrades släckningsmanskapet åt var sitt håll för att försöka rädda sin egen egendom. Som en följd av branden förlorade 11 000 åbobor sin egendom och blev hemlösa. Mitt i tumulten öppnade dock människor sina dörrar och erbjöd de hemlösa tak över huvudet och man delade med sig från sina lager. Tillfälliga kåkar restes där elden härjat och en del flyttade även bort från staden. På Klosterbacken fylldes rummen av hemlösa.

Pigan Eva Lejon

Det är november år 1827. Det är ett par månader sedan Åbo brand och det värsta tumultet har lagt sig. Pigan Eva Lejon väntar otåligt på sin man Jakob Andström som är ute och letar efter användbara förnödenheter bland ruinerna. Endast ett fåtal lyckades rädda sin egendom undan elden som snabbt spred sig från stadsdel till stadsdel. Lyckligen nog har vi åtminstone golvhalmen, suckar Eva. Eva och Jakob fick halm från stallet på gården att sova på då de erbjöds härbärge på Klosterbacken.

Eva läser en tidningsartikel om den förödande branden medan hon väntar. Skildringen påminner henne om kvällen då Domkyrkans klockor ringde för att varna om elden och det gällde att snabbt ta sig bort från Stortorget där Eva bodde och arbetade som krogspiga. Hon lindade in kläder, bröd och ett par kärl till ett knyte i ett lakan men allt annat var hon tvungen att lämna. Den heta luften sved i halsen och askan som virvlade i luften förblindade. På Klosterbacken hjälpte människor varandra efter bästa förmåga och alla delade med sig av något: ett täcke, vedträn och dricksvatten. Nu hörs Jakobs steg utanför. Hoppas han har något med sig, tänker Eva.

Eva Gustavi Lejon bodde på Klosterbacken i hus nummer 159-160 åtminstone åren 1828–1829.

The Great Fire of Turku

The great fire of 1827 started on 4 September slightly before 9 in the evening in merchant C.G. Hellman’s house on Aninkaistenmäki, where Puutori (Timber Market Square) is located today. The fire spread rapidly across the narrowly cramped town aided by a strong wind. When the fire crossed the Aura River, all buildings between the Cathedral and the Great Square were destroyed. The fire ravaged the town until the afternoon of the following day. The location on the outskirts and shelter provided by Vartiovuori hill saved Luostarinmäki from the fire.

There were fewer people than usual helping to fight the fire as many of the merchants were in Tampere visiting a fair and students had not yet returned from their summer vacation. As the fire overpowered the firefighters, they abandoned their positions in order to try to save their own properties. 11 000 people were left homeless, but despite the commotion people came together providing food and shelter for those in need. Temporary lodgings were erected in demolished areas and people moved away from Turku. Many people found shelter in Luostarinmäki and the rooms were filled to capacity.

The Maid Eva Lejon

It is November 1827. It has been a few months since the Great Fire of Turku and the dust has settled somewhat. Eva Lejon, who is a maid, is impatiently waiting for the return of her husband Jakob Andström, who is out looking for usable utensils among the ruins. Only few were able to salvage their property as the fire rapidly spread from one quarter to another. Fortunately we at least have straw to sleep on, Eva sighs. Eva and Jabob received straw from the stable in the yard when they found refuge in Luostarinmäki.

Eva is reading a newspaper article on the devastating fire as she is waiting. The account brings back memories of the evening when the Cathedral bells rang to warn of the spreading fire and Eva had to rapidly evacuate from the Great Square where she lived and worked as a tavern maid. She managed to wrap up clothes, bread and a few items of crockery in a sheet but had to abandon all her other possessions. The hot air burned her throat and the flying ashes were blinding. In Luostarinmäki, people helped each other to the best of their ability and everyone shared something; a blanket, firewood and drinking water. Eva can now hear Jakob outside, and she is hoping he has managed to bring something home with him.

Eva Gustavi Lejon lived in Luostarinmäki in house 159-160 after the Great Fire of Turku at least the years 1828–1829.