Vagnen är i rörelse nästan oavbrutet. Byggnadsarbetare, mödrar med barnvagnar, äldre människor, familjer. En del av dem som åker tar bilder. Fortfarande, fastän det redan är sex år sedan banan togs i bruk.
Stadsbyggnadsdirektör Kimmo Suonpää kommer till den nedre stationen några minuter i förtid. Jag har lockat med Kimmo på en åktur för att fråga honom hur det står till med funikularen.
Gången är mjuk och stämningen sömnig. På den övre stationen frågar jag vilka tankar anordningen väcker.
– Bättre än sitt rykte, svarar Kimmo.
Han baserar sitt svar på uppföljningsrapporterna. Under de senaste tiderna har det inte just alls förekommit några störningar utöver de normala servicearbetena.
– Funikularen är ett utomordentligt kollektivt färdmedel och gratis för användarna. Den betjänar med stor turtäthet under årets alla dagar. Endast nattetid är det en kort paus. De övriga kollektiva färdmedlen uppnår inte det samma.
Kollektivt färdmedel, funderar jag. Jag märker att funikularen är en turistattraktion för mig.
– Om man ersatte rutten med buss skulle brukskostnaderna vara flerdubbla och servicenivån sämre, fortsätter Kimmo.
– Skulle man behöva buss? frågar jag.
– Backen är brant och det bor mycket människor uppe på Kakola. Jag tycker att det har varit en bra lösning att kombinera Kakolabacken med Slottsgatans väl fungerande bussrutter.
Texten fortsätter efter videon
Funikularens användarsiffror berättar om behovet. Vagnen har fram till slutet av maj gjort 540 000 enkelresor längs sin 130 meter långa bana, sammanlagt 70 000 kilometer.
Det måste betyda över en miljon passagerare, räknar jag.
Vi promenerar runt på backkrönet. Trots det centrala läget är området tyst och stilla. Kimmo förevisar områdets infrastrukturobjekt. Vi stannar vid Michailows trappor som är nya. Jag tar några bilder av trappan och terrasseringen. Kimmo verkar vara nöjd med arbetsresultatet.
– Miljön på Kakolabacken planeras med respekt för platsens värde. Till exempel är funikularens stationer till sin arkitektur högklassiga för att vara hållplatser för kollektivtrafiken.
Jag kan inte låta bli att anmärka på den bredvid funikularen löpande Serpentinvägens osnygga skick.
– Trafiken till de ännu ofärdiga husbyggnadsarbetsplatserna går längs Serpentinvägen. Området sätts i skick genast då byggnadsarbetena är avslutade. Före det lönar det sig inte.
Kimmo ställer å sin sida en fråga: -Vet du varför funikularens bana är buktad?
– Ingen aning, erkänner jag.
– Inne i berget rengör man Åbonejdens avloppsvatten, så man kunde inte spränga berget så att man hade fått banan att löpa rakt. Jag tycker att det är fint att vi har kunnat genomföra banan på en så krävande plats och så att den ligger ganska fint i landskapet.
Artikeln har publicerats på finska i Åboposten 2, 2025
Text och foto: Risto Lahtinen
Teckning: Minna Mäenpää