Smarttelefoner, blinkande lampor, vickande bord och mjuka soffkuddar. Elohuone är en dansteaterföreställning som har premiär i Åbo Svenska Teaters Café Tiljan den 6.10.2026. Verket uppmärksammar våra relationer till vardagsföremål.
Det är något med våra relationer till saker. Påslakan, fåtöljer, lampor, bilar, datorer och kaffekoppar. De har en förmåga att påverka och väcka känslor hos oss människor som alltid fascinerat mig.
Genom föreställningen Elohuone ville jag sätta ord och bild på detta i form av ett större scenkonstverk.
Elohuone har premiär i oktober 2026 på Café Tiljan i Åbo Svenska Teater. Men vägen från idé till färdig föreställning har varit mycket lång. Jag tänkte därför bjuda på några nedslag i mitt liv från de senaste 15 åren.
En idé tar form
År 2011 är jag nyutexaminerad dansare och bor i Amsterdam. En vän rekommenderar en text av sociologen och filosofen Bruno Latour för mig.
I sin text “Where Are the Missing Masses? The Sociology of a Few Mundane Artifacts” beskriver Latour en analys av design och funktion. Han föreslår helt enkelt (på samma gång både sakligt och med humor) att alla föremål kan förstås som ersättningar för mänskligt arbete.
Till exempel: en dörr kan ersättas av en människa som stoppar folk från att gå in eller ut och en klädhängare kan ersättas med en person som håller i jackan så att den inte hamnar på golvet.
Det tankeexperimentet med mänskliga saker stannar hos mig. Det är absurt, roligt och poetiskt på samma gång att tänka sig människor i alla dessa möjliga och omöjliga uppgifter. Jag bestämmer mig för att göra en dansföreställning om detta någon dag.
Kollegor och nätverk
År 2019 bor jag sedan några år tillbaka i Åbo och jobbar bland annat med Grus Grus Teater. Jag bestämmer mig för att försiktigt börja närma mig idén jag haft många år tidigare.
Jag samlar ihop 9 dansare med hjälp av dansarnätverket Dansart och efter två timmar i studion har vi en liten demo som vi framför i Åbo stadsbibliotek, inom ramen för Regionala Danscentret i Västra Finlands Dansande julkalender.
Jag känner till de finska orden “elo” och “olohuone”, och kallar därför demon för Elohuone.
Tillsammans med dansarna föds några riktigt fina “mänskliga möbler” i biblioteket, bland annat en lampa, några bord, ett par fåtöljer och ett litet viskande privat rum.
Jag inser samtidigt att ett fullskaligt föreställningsprojekt kommer kräva en minst lika stor grupp människor och rejäl finansiering för att genomföras.
Det kommer dröja ytterligare 8 år innan jag får den möjligheten.
Hummande rum
Några månader innan pandemin slår till sitter jag och min man Ishmael i en hyrbil på väg från Paris mot Normandie. Vi är på turné i Frankrike.
Ishmael, som hört om mina visioner för Elohuone, spelar ett stycke av Philip Glass för mig.
Stycket som heter Changing opinion är absurt, vackert och lite melankoliskt. Det sjungs om ett rum med en soffa i och om ett mystiskt elektroniskt hummande som kanske kommer från ett kylskåp, men kanske också är röster från det förflutna. Det är en sång om Elohuone.
Projektet tar form
År 2024 väljer Grus Grus Teater Elohuone till huvudproduktion för år 2026. Plötsligt blir den länge avlägsna drömmen om föreställningen konkret och arbetet rör sig snabbare framåt.
Jag kontaktar några av de dansare jag jobbat med i demon år 2019: Satu Hakamäki, Myrsky Rönkä, Henna-Maria Hanhineva och Marjut Hernesniemi. Senare tillkommer även Matilda Lindström i gruppen.
Jag vet redan att jag vill jobba med musiken av Glass och med en ensemble av både sångare och dansare. Men skulle jag jobba med en kör eller med en liten grupp professionella sångare?
Jag hade lärt känna sångaren Vera Välimäki genom Noizi, en serie dansimprovisations-träffar i Barker-teatern. Jag berättar om ideerna kring Elohuone för Vera, hon är genast intresserad och dessutom känner hon just rätt personer för uppdraget. På så vis får jag med sångaren och körledaren Tommi Penttinen samt sångarna Anna-Maija Ihander och Miika Hjort i ensemblen.
Vi hittar tillslut en föreställningsplats då Åbo Svenska Teater går med på att låta oss sätta upp föreställningen i deras vackra cafélokal Tiljan. Vi får också en arbetsresidens i Tiljan under sommaren 2026.
Mot premiären
Nu är det augusti 2026 och i höst har vi äntligen premiär. Att komma dit där vi är nu skulle inte ha varit möjligt utan Grus Grus Teaters proffsiga arbete, ett stort antal kloka och inspirerande kollegor, våra finansiärer och en god portion talko-arbete.
Med hälften lek och en hälften disciplin tar de levande föremålen form under repetitionerna i Tiljan. Dansarna skapar en lampa med glapp i kontakten som blinkar mot en stackars människa som bara vill läsa i lugn och ro. En mjuk matta erbjuder Människan en plats att vila. Sångarnas röster blir en radio med vacker sång av Philip Glass.
Och sen har vi den smarta mobiltelefonen med dess appar och funktioner, en kicksökande karismatisk kompis som erbjuder allt men som ändå lämnar dess användare med en känsla av tomhet.
Genom scenerna blir människans relationer till saker synliga. Och även om vägen mot premiären har varit oväntat lång så tror jag att föreställningen behövs nu, år 2026, mer än någonsin.
För att kunna förstå hur våra smarttelefoner och AI-agenter påverkar oss som människor är det nog till hjälp att se hur dessa relationer är som vilka vänskapsrelationer som helst. Då kan vi välja vilka vänner som gör oss gott och vilka som gör oss mindre gott.
Läs mer: